När jag började hortonomutbildningen i slutet av 70-talet närmade sig kemikaliejordbruket sin kulmen
och alla alternativ betraktades som flum.
Att odla t.ex. kålväxter utan att använda kemiska bekämpningsmedel ansågs omöjligt.
Mot slutet av utbildningen specialiserade jag mig på växtnäring. Experterna på frilandsodlade grönsaker
i södra Sverige ansåg att man i princip visste vad man behövde veta när det gällde gödsling,
dvs ett antal 100 kg/ha av vissa handelsgödselmedel. Jag ansåg att mycket kunskap saknades.
Efter examen 1983 jobbade jag bland annat som rådgivare på lantbruksnämnder i norra Sverige
och engagerade mig främst i grönsaksodlingar på friland.
Skördarna varierade kraftigt mellan olika
platser och år, och det förekom även total missväxt.
Det naturliga var ofta att skylla odlingsproblem på dåligt väder med kalla, regniga och solfattiga somrar.
Men med mitt specialintresse för växtnäring började jag misstänka att det var något fel med gödslingsrekommendationerna, som ju kom från sydligare delar av landet.
De kanske inte passade jordar och klimat norrut?
När jag så efter några år började jobba vid Sveriges lantbruksuniversitet vid trädgårdsavdelningen
på Röbäcksdalen i Umeå fick jag äntligen möjlighet att specialstudera växtnäringsbehovet för grönsaker.
Under en 15-årsperiod genomförde vi en rad odlingsförsök både vid SLU:s forskningsstationer
(Vojakkala 65°52´N, 24°07´Ö, Öjebyn 65°19´N, 21°24´Ö, Röbäcksdalen 63°49´N, 20°17´Ö,
Offer 63°08´N, 17°43´Ö och Ås 63°10´N, 14°41´Ö) och hos privata försöksvärdar i de nordligaste länen.
Vi provade och kombinerade olika typer av gödselmedel, både mineralgödsel och organiska gödselmedel,
främst kogödsel. Inspirerad av Nils Åkerstedts odlingar med gräsklipp som gödsel tog jag också tidigt in marktäckning med olika typer av grönmassa i försöksodlingarna.
Rekommendationerna att kalka upp grönsaksjordar till pH kring 7 är helt fel! Återkommande odlingsproblem var betydligt vanligare på jordar med högt pH. Tydligast märktes skillnaderna under kalla regniga somrar. Då blev det mer eller mindre missväxt på många håll, men på jordar med lågt pH tog man ofta skapliga skördar även sådana år. Plantor som växt på jordar med lågt pH hade högre innehåll av flera viktiga mikronäringsämnen, särskilt mangan. Till mikronäringsämnen räknas idag järn, mangan, bor, zink, koppar, molybden, klor, kobolt och nickel. Alla utom molybden och klor blir mera svårtillgängliga för växterna med stigande pH i jorden. Effekten av marktäckning med grönmassa blev bäst vid ganska låga pH-värden, under 6,0. Eftersom inga liknande undersökningar gjorts i andra delar av landet var det till en början svårt att bedöma hur relevanta resultaten kunde vara där. Men under perioden 1999–2005 tog rådgivare i mellansverige prov på jord och plantor i ekologiska grönsaksodlingar. Under 2005 och 2006 deltog jag i en samlad utvärdering av materialet (finansierat av Jordbruksverkets FoU-medel) där sambanden mellan skörd och växtnäringsinnehåll i jord och plantor studerades med multivariata statistiska metoder och jämfördes med referensvärden för de olika analysmetoderna. Utvärderingen visade bland annat att brist på mangan försämrat skörden och ett råd blev att inte kalka upp nya jordar till pH värden över 6,0.
